Änglamamma & mamma

En varning för minderåriga och känsliga läsare är att i slutet av detta inlägg kommer det finnas bilder av ett barn som inte lever. För er som inte vill se, läs ej, för er andra… Snälla visa respekt till familjen.

Den 12 juni -13, 2 dagar över tiden, och jag kände mig väldigt lycklig just denna dag. Solen sken och allt kändes helt fantastiskt.
Efter att ha lämnat min dotter på förskolan så bestämde jag mig för att ta en runda på stan innan mitt barnmorskebesök vid 10.30. Ställde bilen vid torget som ligger en bit bort ifrån mottagningen, eftersom jag tyckte gott att jag kunde gå och få igång lillebror i magen.
Efter en trevlig liten runda i stan så var det tid för kontroll, och väl där berättade att jag hade haft ont dagen innan så det var kanske på gång.
Min bm sa att hon kunde göra en hinnsvepning för att verkligen hjälpa att dra igång allt.
Ännu gladare blev jag!

Så var det dags för att lyssna på hjärtat. Barnmorskan hade svårt att hitta hjärtljuden och undrade om han hade vänt sig. men vad visste hade han inte det och var inte ett dugg orolig för att lillebror gav en ordentligt irriterad spark mot bm av allt buffande på magen.
Fortfarande verkade bm ha svårt med hjärtljuden och hämtade sin kollega för hjälp att hålla koll på min puls för att se vems hjärtljud de hittade, jo de var bebis som låg otroligt lågt.
” jag ringer 112, ring K och säg att han kommer hit på en gång” sa hon,  med en lugn röst och jag fattade fortfarande inte hur allvarligt det var, men ringde K så han mötte upp oss i entrén.
Kändes som en evighet innan ambulansen kom, och såg mer och mer hur orolig min bm blev, och det sjuka var att jag fortfarande var lugn. Nu skulle jag in och göra akutsnitt, snart är han äntligen här.. För han sparkade nyss och lever!

K fick ta bilen, som så klart låg en bit bort, och jag åkte med blåljus in till akuten i Malmö.
Flera gånger fick jag frågan om jag kände rörelser, men det var helt omöjligt så som ambulansen skakade,trots detta var jag fortfarande inte orolig!

Jag kommer in i ett litet rum fullt av människor som väntat på mig, men inte en syn av min sambo än.

Snabbt kopplas ett ultraljud upp och det är tyst, ingen säger något.. Det känns som timmar och tillslut frågar jag ” ser ni inget eller?”
Läkare skakar på huvudet, en sköterska ta mig om handen och jag förstå ingenting. Han levde nyss? För en liten stund sen sparkade han?!

Jag minns inte vad som sas , alla utom en sköterska går ut, K kommer och allt jag får ut är att vår bebis är död! Jag fattade fortfarande ingenting, det var bara ord som kom fram.

Sköterska berättade hur allt skulle gå till, och frågade om när vi ville sätta igång.. ”NU” jag ville bara ha ut honom, få det överstökat.

K ringde sin mamma, och jag skickade sms till de närmsta, för jag klarade inte av att ringa.. Bebis är död, eller något sånt skrev jag! Allt känns som en dimma från den dagen.

Lite provtagningar, och sedan var det dags för en igångsättning.. Efter 3h och 5 min var han ute..

Den vackraste lilla gossen jag någonsin sett, 3950g och 53 cm lång och så perfekt!
Han skrek inte.. Allt var tyst, men jag var förälskad redan från första stund!

Flera timmar hade vi honom vid oss .. Klädde honom, personalen fotograferade, klippte hårlock och gjorde hand och fotavtryck..

Dagen efter lämnade vi sjukhuset tomhänt..  Utan var helt perfekta gosse, som dog, fullt frisk..

Tiden efter har varit fruktansvärt tung, de första veckorna gick jag inte ut utan mina solglasögon. De var mitt gömställe för att slippa möta folk och deras kommentarer. Ja, kommentarer har man fått så många idiotiska.. När man förlorar ett barn tror många att man bara lägger sig ner och dör!! ” jag hade aldrig klarat det, du är så stark ” är en kommentar jag skulle kunna spy på!!

Då var min dotter 2 år, och var vår livslina, fast det var fruktansvärt svårt att leva för henne och samtidigt känna den fruktansvärda sorgen. Mitt största problem var mitt humör, som en bergochdalbana och blev arg för minsta lilla.

De första månaderna var jag bara tom, och samtidigt blev jag gravid bara kort därefter. Jag hade svårt att hantera det, trots det var vår största önskan om ett syskon till barnen.
Graviditeten var tuff och lång, men nästan ett år efter föddes lillebror som kom med ljuset tillbaka.

Idag, 2 år senare får jag mina dåliga dagar, men de kommer allt mer sällan. Sorgen är annorlunda, men den kommer alltid finnas där!

Kian har gett oss så mycket! Vi ser livet på ett annat sätt idag. Vi bestämde oss för att flytta 30 mil till min hemstad för att plugga. Vi insåg att livet kan förändras när som, och vi ville ge det en bättre chans!

Kian är vårt andra barm, han finns i vårt hem, vi pratar om honom, åker till graven, det är så naturligt för oss..För oss är det de ända sättet att hålla Kian levande och med oss. För oss är det inga problem att prata om, men från andra får alltid samma reaktion när man berättar.. Att man tycker synd om oss istället, för man glömmer någonstans att det egentligen är vår verklighet.. Vi gör det bästa vi kan av vår vardag och är glada att Kian finns i våra liv.

Ni hittar Kians mammas blogg på Linnmadsen.blogg.se   eller på instagram @linnsiloppan