Änglamamma & mamma

​Jag som skriver detta heter Sofie, är gift med Christian och tillsammans har vi våra två älskade barn ett på jorden och ett i himmelen. 

I juni 2015 på min mans födelsedag testade jag positivt, vi skojade och sa att det var lite lång leveranstid på ”presenten” vi blev så lyckliga över att vi skulle få ett till barn. 

Redan i v14 kände jag den första riktiga sparken. Vilken underbar känsla att få ett litet tecken så tidigt. 

Graviditeten fortlöpte fint utan komplikationer, däremot var jag inskriven på Spec-mvc pga en sjukdom jag har (ej relaterad till dotterns bortgång) . Så jag gick dit var 4:e vecka på kontroller. 

Var även på flera tillväxt ultraljud för att se hur bebisen växte. 

Bebisen växte bra och kanske lite för bra då hon låg på +30% och det var tal om tidigare igångsättning om bebisen fortsatte växa på samma sätt. Men tillväxten lugnande ner sig på slutet och det blev bestämt att på bf den 26:e januari skulle det bli igångsättning. 

De sista veckorna av graviditeten var jag på ctg kontroll två gånger i veckan. 

På tisdagen under sista veckan som jag var gravid, var jag på den veckans första ctg-kontroll. Allt såg bra ut och bebisen verkade må hur bra som helst. Och jag fick tid för den andre kontrollen på fredagen. Läkaren som jag träffade bokade även in ett nytt tul till på måndagen den 18/1. 

På onsdagen gick jag in i v38+0, samma vecka som storasyster föddes i och jag kände mig lite uppgiven över att inte känna några värkar. Och jag minns att jag tänkte att så mycket längre kommer nog inte gå av denna graviditet. 

Natten till torsdagen sov jag lite oroligt och var rätt trött på morgonen och somnade om efter att maken och vår dotter gått till fsk/ärenden. Innan jag somnade om buffade jag på magen och vill minnas att jag fick svar från bebisen men kände ändå en viss oro. När jag sen vaknade och gick upp för att äta, kom oron igen men buffade på magen och fick svar. Efter frukosten hamnade jag på soffan igen – ja vad ska en annars göra som höggravid och orörlig göra.. Låg där och klappade på magen och var väl inte helt nöjd med bebisens rörelser men eftersom hon brukade vara lugn på förmiddagarna så var det på något sätt lättare att slå bort oron och hon rörde ju på sig även om rörelserna inte riktigt var som de brukade. 

Tänkte att jag skulle hålla koll och om det blev förändring så skulle jag åka in till förlossningen. Hade ju som tidigare nämnt den där inbokade ctg-kontrollen dagen därpå vilket dumt nog även det gjorde mig lite lugnare. 

På eftermiddagen den torsdagen hade vårt stora barn sin treårs koll på bvc, så kände en viss stress inför att ta oss dit då jag inte riktigt hade orken osv. 

När jag hämtade mitt barn på fsk så fick fsk chefen syn på mig och sa glatt: tänk att du fortf står på benen, nu är det inte långt kvar! 

Om vi då visste vad som skulle hända bara några timmar senare. 

Bvc besöket gick som det skulle och efteråt gick vi på centrum med min pappa och fikade lite. Helt slut var jag och magen kändes tyngre än vanligt dock har jag tyvärr inget minne om bebisen rörde sig eller ej. 

När vi kom hem la jag mig återigen direkt på soffan och väntade på att bebisen skulle börja röra på sig i magen. Klämde och skakade på magen men inget gensvar. Inget alls. Det var stilla. 

Bad maken komma och känna och även lägga sitt huvud på min mage så han kunde lyssna efter ljud från bebisen men de vanliga ljuden var inte där. Det var tyst.

Vi ringer till förlossningen och jag får prata med en snorkig koordinator som säger att det är normalt att bebisar rör sig mindre i slutet på en graviditet, säger även till mig att jag har varit där ofta och att hon inte orkar läsa min journal! Wtf! Säger åt henne att jag går hos Spec-mvc och faktiskt är en riskpatient. Tillslut säger hon men kom in då  om du är orolig..

Får skjuts in till förlossningen av min pappa och maken är kvar hemma med vårt stora barn. 

Jag vågade inte tänka tankarna helt ut på vägen in men jag var så rädd!

Kommer fram och blir visad in på ett undersökningsrum av en barnmorska som genast vill prova att sätta på ctgn. 

Jag visar henne var hjärtljuden brukar höras bäst men det hörs inga ljud. 

Det susar och sprakar bara. 

Provar nytt ställe men där hörs bara min puls. Barnmorskan har nog redan då verkligen förstått allvaret för hon tar bort ctgn och säger att hon ska hämta en läkare som ska få göra ultraljud. 

Hon är bara borta nån minut och jag hinner fråga pappa något om vad han tror men jag minns inte vad han svarar.

In kommer barnmorskan igen med en läkare och de startar igång ultraljuds apparaten, sätter dopplern på magen och får upp bilden på skärmen där jag får se min lilla bebis som inte alls håller igång som hon gjort under tidigare ultraljud. Tårarna har börjat rinna från mina ögon och jag vet att min bebis har dött även om ingen säger det än och att jag inte riktigt vågar tänka tanken helt.

Läkaren säger till mig att hon vill att en annan läkare ska komma och titta och även använda sig av en annan apparat med bättre blid. 

Hoppet går igång hos mig och jag tänker men åh då kanske vi får se ett hjärta som slår. 

Den andre läkaren kommer in på rummet och har med sig den andre apparaten och börjar göra sin undersökning. 

Efter en liten stund säger hon: vi kan inte se att hjärtat slår! 

Det första jag tänker är att jaha ni behöver byta till ännu en annan apparat men så kommer verkligheten ikapp mig och smäller till så jävla hårt, mitt barn har dött! 

Jag skrek tills luften tog slut, tog ett nytt andetag och bara skrek igen. Tårarna forsade ju såklart, vilket dom även gör när jag skriver detta. 

Barnmorskan frågar min pappa om hur de skulle få dit min man då det var ju såklart viktigt att han skulle få komma dit. Min pappa säger att han ska åka och hämta honom och lämna stora barnet hos min mamma.

Han åker iväg och undertiden har jag en i personalen hos mig hela tiden då de ansåg att jag inte skulle behöva vara ensam.

När min man kommer in till mig på rummet slänger jag mig i hans famn och gråter hysteriskt och säger även förlåt, han säger men varför säger du så detta är självklart inte ditt fel du har gjort vad du har kunnat.

Sista bilden på magen. Bara några timmar efter vi fått veta att bebisen inte lever.

Vi får välja på att åka hem eller stanna kvar och vi väljer att stanna kvar då jag vill att de ska få igång förlossningen så fort som möjligt. Kände att jag inte hade orken att åka hem då men att jag kunde tänka mig det nästa dag ett par timmar. 

Vi får komma in på ett förlossningsrum där de har gjort ordning med sängar så vi båda får sova. Jag lägger mig i en av sängarna och jag fryser så jag skakar. Är helt chockad av det som hänt och klarar knappt av att prata. 

En annan läkare kommer sen in för att undersöka mig för att se hur de ska gå vidare inför igångsättningen. Visar sig att jag behöver få en tablett som ska få tappen att mjukna, innan de kan gå vidare. Får även höra att igångsättningen kan bli lång och utdragen då den här tabletten måste verka på ett visst sätt. 

Tillslut somnar vi men båda sover rätt dåligt och jag vaknar ganska tidigt av att jag känner molvärk som kommer och går. Den där tabletten svarade visst min kropp väldigt bra på för den gjorde att värkarna började komma och när en ny läkare kom för att göra en ny bedömning så visade det sig att jag hade öppnat mig 5cm. Så min plan för att åka hem den dagen var ju inget som skulle kunna genomföras.

Jag förstod inte hur jag skulle kunna klara av att föda ett dött barn och ville mest bara försvinna. Men så kom eftermiddag och personalbyte och in kommer en ny barnmorska som fick mig att vända på alla negativa tankar jag hade över att föda ett dött barn och att hon skulle se till att jag skulle få den förlossningen så som jag hade drömt om. Hon påminde mig om att det var mitt efterlängtade barn vi skulle få träffa. Och att den korta tid vi skulle få ihop skulle få bli så fin som möjligt. Jag är henne så tacksam för det. 

Och jag klarade det som jag hade drömt om!

Jag använde mig av dykmetoden när värkarna kom, jag tog nästan alla krystvärkarna stående (då med lustgas), förutom på slutet när jag kände bebisens huvud mellan benen så gav jag upp då jag inte orkade stå mer och la mig ner i sängen. Tur var väl det för axlarna hade fastnat lite så barnmorskan behövde hjälp och larmade. In kom en till barnmorska och en läkare. Läkaren började presentera sig och jag röt: ”jag skiter i vad du heter just nu, hjälp till istället!” Varpå läkaren tittar ner på bebisen som nästan är ute och säger: ”oj hon är” min barnmorska som varit med avbryter snabbt och säger: ”ja precis”

Kl 18:36 den 150116 föddes vår ljuvliga lilla Livia. 

Min minsta kärlek. 

Livia som var en kopia av sin storasyster. 

Dagen efter kom mina föräldrar och vårt stora barn och var med oss hela dagen. På kvällen efter dom gått hem valde vi att byta till en annan avdelning och Livia fick såklart följa med.

Vi hade Livia hos oss hela den helgen och måndagen då jag kände att det var dags att åka hem och låta Livia få komma till ett ordentligt kylrum. 

Förstår fortfarande inte hur jag klarade av att lämna Livia på sjukhuset och hur mina ben bar mig till bilen. Hur vi kunde få fortsätta leva men inte hon. Hur hon kunde få dö på den tryggaste av platser. 

Den första kvällen hemma har jag inte särskilt många minnen ifrån men vet att vi ändå försökte hålla ihop oss någorlunda för vårt levande barns skull då hon hade fyllt 3 år dagen innan och vi ville fira henne såklart. 

Dagen efter att vi kom hem åkte vi tillbaka till sjukhuset för att få vara med Livia som då hade blivit transporterad till bårhuset. Minns hur jag bara ville springa därifrån men hur jag tvingade mig in för att få hålla i Livia igen det var det som betydde allt. 

Vi fick veta att dagen därpå skulle Livia transporteras till Huddinge sjukhus för obduktion, vi hade sagt ja till obduktion innan men jag var inte beredd på att hon redan skulle på obduktion och fick panikångest. Jag trodde att vi skulle få ha några dagar där vi fick komma och vara med henne en stund om dagen på bårhuset. De kunde heller inte riktigt svara på hur länge hon skulle vara ifrån oss. Men vi hade väl nån form av tur då hon kom tillbaka redan efter en vecka. 
När hon kom tillbaka åkte vi dit igen, vi visste redan om att vi skulle få ta ett sista avsked och få lägga ner henne i kistan. Jag hade valt nya kläder som hon skulle få ha på sig, en ljuvlig pyjamas från livly, mössa och strumpor. Hade även en gosig filt med samt en mjukis kanin som jag hade som barn. 

När vi kom in i visningsrumet fick jag en chock jag kände knappt igen min Livia hon hade förändrats så mycket efter obduktionen. Jag hade tanken att jag skulle byta från hennes kläder till pyjamasen men det blev så svårt för mig att en ur personalen hjälpte mig och vi satte på henne pyjamasen tillsammans medans tårarna rullade ner för mina kinder. Min man som hade valt att stanna utanför den stunden kom in när vi var klara och vi båda höll henne medans jag stålsatte mig för att lägga ner henne i kistan. Det var så fruktansvärt svårt att göra allt detta men det var inget som jag kände att jag skulle få slippa det var nämligen det minsta jag kunde göra för mitt älskade barn. 

Den 19:e februari hade vi Livias begravning. Känslorna låg verkligen utanför kroppen den dagen och en del av mig begravdes samtidigt med Livia. Dagarna innan var jag så rädd och orolig för hur den dagen skulle bli. Men den blev fin ändå och så full av kärlek från oss och vår familj samt vänner som kom och delade sorgen med oss. En tid innan hade vi frågat vår vän som är präst och som vigde oss på vårt bröllop 2011 om han ville komma och hålla i begravningen och det gjorde han mer än gärna. 

Det finns så mycket att berätta om Livia och det som har hänt men känner att detta får räcka. Tack för att ni ville läsa och tack Natasha för att jag fick berätta.

Livias mamma Sofie kan ni hitta på instagram under namnet @soffilisan