Änglamamma & mamma

Ängeln Meya

Varning: Längst ner i detta inlägg kommer det finnas bilder på ett barn som inte längre lever. Ber er visa respekt till familjen som saknar en dotter.

Nu var det dags! Dagen innan gick flyttlasset till huset och jag hade trotsat foglossningen halva natten för att få ordning på barnrummet.

Man vet ju aldrig när den lilla kommer.

Vid två kom jag i säng och vid fyra vaknade jag av den första värken.  Jag visste precis vad som höll på att hända! Vi ska ha barn! Men nu? Med storasyster gick jag över nästan 2 veckor. Men det var ingen tvekan denna bebisen ville ut redan nu, vecka 36+6. Jag jobbade på bra och alla var så uppspelta och förväntansfulla. 

När det fram emot eftermiddagen blev dags att åka mot förlossningen så anade vi ingenting. 

Värkande var kraftiga och jag hade redan börjat krysta när bilen rullade iväg från utfarten. 40 minuter ifrån förlossningen. Väl inne så såg allt så bra ut. Meyas hjärta gjorde precis som det skulle och hon verkade må så bra. Det gjorde hon, sålänge hon fick vara i mig så mådde hon så bra! 

Jag var redan öppen åtta cm och efter bara 40 minuter skulle jag krysta. Efter sju minuters krystade låg hon på mitt bröst. Men något var fel. Meya var alldeles blek och gjorde inga försök att dra efter luft. Barnmorskan klipper navelsträngen och springer iväg med Meya. Jag önskar så att vi hade vetat utgången och att hon kunnat få somna in i tryggheten av min famn…

Två narkosläkare och två barnsjuksköterskor kämpade för att saturera henne. Inledningsvis såg det bra ut. Hon fick färg och öppnade en kort stund ögonen innan hon slöt dom för gott. Min man stod bredvid och fick se henne öppna ögonen.  Jag önskar så jag kunde byta med honom!
Men så efter 20 minuter så stannar hjärtat.. efter att hon bara en liten stund tidigare fått en egen puls och såg stabil ut så stannar hjärtat!

Hon kämpade men kroppen hon föddes i ville något annat.

Hon dog i händerna på läkarna.  Där stod vi uran vetskap vad som precis hade hänt. Alldeles nyss skulle vårt efterlängtade barn komma till oss, frisk och stark, men nu skulle vi få lämna utan henne.

När vi fick tillbaka henne in till oss så låg hon insvept i filtar. Jag bad barnmorskan ta av henne och lägga henne hos mig. På mitt bröst där hon skulle vara. Hon var så liten, så söt,är och kändes så himla nära. 

Jag grät förtvivlat men såg med en gång hur sjuk hon var. Meyas leder var mjuka och musklerna små och slappa. Som att de inte alls satt fast i benen.  Hennes knän gick att böja åt båda hållen och hennes buk var spänd och svullen. Läkarna gjorde ett ultraljud av hennes buk. Dom fann en stor tumör i vänster njure. Meya hade också nackskin vilket är typsikt för barn med kromosomfel. Även tumörer är vanligt förekommande hos barn som föds med någon form av kromosomavvikelse.

Vi vet inte varför meya inte kunde leva. Vad som gjorde att hon aldrig fick luft. Varför ekar i huvudet och smärtan är så förtvivlad!  Lilla skrutt, du skulle ju vara här nu!

Hon var och är så älskad
Så saknad
Så oersättelig

image

image

Älskade meya 2015-03-19

image

Min blogg Www.ettbarnihimlen.bloggplatsen.se

Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också, klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna, klicka här!
Kommentarer

Lämna ett svar

Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
  1. Julia

    Usch vad livet kan vända fort 🙁 skickar en massa kramar!

    Det var längesen du uppdaterade(eller typ snart en vecka^^) Natasha, hoppad allt är bra 🙂 kram

stats