Änglamamma & mamma

Att förlora ett barn

Mitt namn är Kim Malmenlid Och jag är en tjej på 28 år.

2013/2014 skulle bli det bästa och värsta åren i mitt liv. Allt började med att jag fick jobb som säljare i Göteborg. Företaget fanns på olika platser i Sverige.
På en road tripp med företaget träffade jag novas pappa, vi kan kalla honom för s.
S bodde och jobbade i Malmö. Vi blev snabbt kära och inom några veckor flyttade jag till Malmö.

Allt gick väldigt fort och efter tre månader var jag gravid. Det var många blandade känslor Glad,förtvivlad, rädd you name it. Men både jag och s var säkra vi ville behålla barnet. Våra familjer var självklart oroliga eftersom vi inte hade varit ihop så länge Men från dag ett så stöttade dom oss. Vi pratade om namn ganska tidigt och så fort vi hade fått reda på att det skulle bli en tjej så bestämde vi oss för namnet Nova.

Nova betyder stjärnan som lyser klarast och det var precis va hon var, våran stjärna. Min graviditet var helt perfekt. Mådde inte dåligt och spydde knappt. Hade fått reda på att jag skulle föda 2 maj. Allt flöt på och alla kontroller var bra.

Sen började helvetet… Tio dagar över tiden ringde jag min mamma och var orolig. Hon lugnade mig och sa det är vanligt som först fördeska att man går över tiden.. Dagen efter var jag hos barnmorskan, hjärtslagen lät bra och allt såg bra ut. Jag fick tid för igångsättning den 15 maj 2014 om nova inte hade kommit ut innan.

Vi åkte hem. 00.00 på natten samma dag jade jag såna smärtor hade aldrig känt så innan hade även fått gula flytningar.
Ringde till förlossningen i Helsingborg, där svarade (ursäkta språket) den mest bitchiga tjejen någonsin och sa surt: du har tid för igångsättning den 15 du får vänta sätt dig i ett varmt bad.
Det är så mycket nu i efterhand som jag ångrar att jag inte sa eller stod på mig, men jag gjorde som hon sa och satte mig i ett varmt bad.

Smärtorna försvann inte men jag försökte att inte tänka på det.
Sedan kom torsdagen, dagen våran älskade Nova skulle komma ut.

Vi åkte med packad väska och spänning i kroppen till Helsingborgs sjukhus…

Det som hände sen är som en dimma, det är inte mycket jag kommer ihåg…. smärtan har den kraften, att bara radera från minnet det som gör för ont att minnas.

Vet att vi kom dit och fick gå in i ett rum och göra ultraljud.
Läkaren hämtade snabbt flera läkare och sen får dom fram ordet som fortrfarande ekar runt i mitt huvud ”vi hittar inga hjärtslag…”

Jag förstår inte vad som händer och får fram men skojar ni?
Hur kan detta hända?

Får som svar då: det är sånt som händer.

Bara där skulle jag har reagerat.. Hur kan man ens säga så!?

Ringde min mamma som glatt svarade: ”hej lilla Kimsan”
Hon trodde att nu har dom tvingat ut henne för att gå i korridoren för att komma igång.

Får fram orden jag inte ville säga…” hon är död, nova är död…”

Efteråt har jag tänkt mycket på vad läkaren sa. Dom sa har du inte märkt att ditt vatten gick? (hade nästan inget fostervatten kvar) Hade jag märkt det hade jag ju åkt in.
Dom sa också har du inte märkt att hon inte har rört sig i magen .NEJ jag hade såna smärtor att jag inte tänkte på det.

Det tog väldigt lång tid innan jag slutade anklaga mig själv. Kände att det var mitt fel att jag som blivande mamma borde ha märkt mer.

Själva förlossningen minns jag väldigt lite utav då chocken va så extrem. Men ut kom hon, den 6 maj.  Den  vackraste av flickor jag någonsin sett, vår Nova. Helt perfekt, 50 cm och 3425 g. Som vilket friskt levande barn som helst… Skillnaden va bara att hon hann dö innan hon ens fick en chans ❤️

Sen va det dags för begravningen.. Hur förbereder man sig för nått sånt?!?! En förälder ska inte begrava sitt barn.

Begravning kommer jag knappt ihåg heller, var i en sån chock att allt abra är utstängt från den tiden.
Vi hade valt två låtar Ängeln i rummet, lalehs version och supernova med bandet media.
Mitt starkaste minne från begravningen är att min ens bror, min älskade Linus var så ledsen. Han satt bakom mig och jag har aldrig hört någon gråta så. Det är för evigt i mitt minne.

Tiden efter var väldigt svår för både mig och s. Alla sörjer olika och vi valde att gå skilda vägar.

Jag flyttade hem till Göteborg, till min familj och vänner. Började sakta men säkert jobba och hitta tillbaka till nån form av vardag igen.
Nyårsafton 2014/2015 träffade jag mitt livs kärlek P.
P har varit min klippa och stöttat mig i allt och hanterat en situation som är så svår att komma in i.
Har mina dagar men p har inte lämnat min sida.. Två andra personer som jag vill ge all min kärlek till är mina underbara föräldrar. Mina klippor!! Vad hade jag gjort utan er?
Ni har ställt upp och stöttat mig.

Får ofta höra hur stark jag är. Jag är inte stark, långt ifrån.
Jag försöker bara hitta tillbaka och försöka leva igen.

Det går inte en enda dag som jag inte tänker och saknar min älskade Nova. Mitt änglabarn.

Det här är min historia hoppas den kan hjälpa nån annan att slippa gå igenom detta. //Kim

Ni hittar mig även på instagram under namnet @Kimpi88