Har gått och burit på en hemlighet en längre tid.
En hemlighet jag inte varken orkat eller vågat dela. Rädslan att bli dömd, missförstådd eller bara inte accepterad skrämmer mig något fruktansvärt.
I höstas förra året började jag må väldigt dåligt psykiskt igen. Jag va trött, hade mardrömmar varje natt, känslan i rygraden av att något dåligt va påväg att hända hela tiden.
Jag kunde liksom aldrig slappna av, vågade aldrig vara glad på riktigt och kunde inte njuta när något bra hände, för min hjärna sa ”snart händer något dåligt”.
I januari fick jag utrett att jag lider av något som kallas PTSD (posttraumatisk stressymtom).
Samtidigt som jag va glad att äntligen förstå varför jag mådde såpass dåligt som jag gjorde började jag skämmas. Varför kunde jag inte hantera mig själv?
Det har gått lite över två år sen Milton gick bort, och givetvis mår man katastrof efter att ha förlorat ett barn …SÅKLART! Men när Colin föddes hittade jag verkligen ny ork att gå igenom saknaden och sorgen på ett helt annat sätt än att bara känna misär. Varför kunde jag helt plötsligt inte leva med sorgen igen? Varför blev jag arg, trött, orklös, ledsen med gråten i halsen varje dag igen?
VAD ÄR PTSD
De vanligaste symtomen vid posttraumatiskt stressyndrom är:
*Att återuppleva traumat i form av återkommande och påträngande minnesbilder. Det kan ske både när man är vaken och när man sover, då i form av mardrömmar.
*Att man försöker undvika allt som på något sätt påminner om traumat. Det kan leda till att man isolerar dig från familj, vänner och arbetskamrater.
*En överdriven vaksamhet. Den överdrivna vaksamheten kan göra att man blir onormalt lättskrämd och lättirriterad. Man kan få omotiverade vredesutbrott, koncentrationssvårigheter och problem med sömnen.
*Minnesförlust. Den kan vara total och är oftast begränsad till tiden precis före, under eller efter traumat.
Symtomen vid posttraumatiskt stressyndrom kan ofta komma några veckor efter den traumatiska händelsen. Men det kan även ta längre tid, upp till månader eller år.
Jag kan svara för att allt ovanför är vad jag känt. Bilden av Milton som död, hur andreas gjorde HLR på honom i soffan förföljer mig på dagarna. På nätterna vaknar jag svettig och letar runt i sängen för jag tror jag tappat bort något. Jag klarar inte att kolla på bilder, filmer eller liknande på milton längre och vill helst inte besöka graven.
Jag är orolig hela tiden … känns konstant som att det värsta ska hända. Andreas ska va med i en krock när han kör bil, colin kommer dö, jag kommer dö, Saga kommer bli sjuk, Colin kommer bli kidnappad i matafäären, lägenheten kommer brinna …. Ja ni hör ju 🙁
Minnesförlusten kan jag inte riktigt svara för än, mycket är en dimma från händelsen den dagen milton dog och ungefär ett halvår fram. Vi har inte börjat gräva i det än. Men jag har dåligt minne till vardags vilket påverkar oss som familj massor. Glömmer bort stora och små saker ofta, är dålig på att minnas namn och viktiga datum mm, något jag va väldigt duktig på innan.
Så vart är jag idag?
Idag har jag fått medicinsk hjälp utskrivet sen snart 3 veckor tillbaka och jag tar en tablett dagligen som heter Sertalin Mylan. Detta är en ångestdämpare samt hjälp för folk med depression. Jag anser mig inte ha så mycket problem med depressionen, utan för mig är det ångesten som väger tyngst.
Medeceringen ska bygga upp ett ämne i kroppen som man får förminskad när man mår psykiskt dåligt. Och under mediceneringen kan det ta några veckor innan man blir stabil eller känner en förbättring. Just nu känner jag väl en minimal förbättring. Jag har inte lika mycket mardrömmar som innan och kan sova en hel natt nästan utan att vakna varje timma. Detta gör att jag känner mig mer utvilad och orkar hantera en dag som känns jobbig på ett bättre sätt. Medicin i kombinaton med samtalsterapi är planen i alla fall.
Jag kommer skriva lite om detta i min blogg, men jag vet inte hur mycekt jag vill dela angående detta… som sagt, jag skäms och är rädd att bli dömd. Nog mest rädd att bli dömd som mamma.
För oavsett hur jag mått senaste tidn har jag alltid hållt skenet uppe så fort Colin och Saga vart med mig. Busat, skrattat och vart som vanligt för att inte låta dom påverkas av detta. Men när de väl somnade så kunde jag sätta mig i hörnet av soffan och bara gråta i en timma för jag va helt utmattad… utmattad av att kämpa emot demonerna i hubudet.
Att jag sökt hjälp är först och främst för deras skull, för att jag vill aldrig att min psykiskt hälsa ska påverka min familj,jag kämpar alltid för att vara den bästa föräldern jag bara kan oavsett hur jag mår. Nummer två är för min egen skull såklart.
Psykiskt ohälsa är ett tabubelagt ämne, lika mycket som att prata om barn som dör. Och då jag driver en blogg där stor del handlar just om förlusten av ett barn tänkte jag att jag likväl kan va ärlig och dela detta. Kanske du som läser förlorat barn och går igenom samma? Det jag vill komma till är att det finns hjälp att få! Ta den! Oavsett hur pinsamt det känns, så kommer det bli värt det framöver.
länk till info om PTSD 1177 PTSD
Till dig som är anhörig kan jag rekommendera att läsa här TIll ANHÖRIGA
Jag förstår din känsla av skam, även om jag önskar att du slapp den! Jag lider själv av psykisk ohälsa, daglig ångest och återkommande depressioner. Det blir även en ond spiral när man inte kan sova, när man blir trött och orkeslös så har jag känt mig sämre med ångesten/depressionen :/ jag hoppas att du kan få den hjälp du behöver och förtjänar! Kramar <3
Du har inget att skämas för, styrke kramar till dig.
Fina Natasha. Du har absolut inget att skämmas över. Nu är du en bit på väg som vågar erkänna att du har det.
Massor av styrkekramar till dej <3
Otroligt starkt av dig att gå ut med detta i bloggen! Hoppas verkligen att medicinen kan hjälpa dig!
Psykisk ohälsa är inget man ska behöva skämmas för, men jag förstår din känsla.
❤️