Snart är vi där igen, för andra året i rad. Om två dagar fyller Milton år…. Om en vecka är hans dödsdag…
Det går verkligen inte ihop i min hjärna just nu att han är död, att han ens funnits. Hur kan något vackert finnas för att sen bara försvinna. Hur kan han va borta?
Allt är bara ologiskt och de tunga tankarna har pågått några veckor nu när vi har närmat oss dagarna igen. Tankarna om morgonen jag hittade honom död, orden från läkaren när vi fick dödsbeskedet, samtalet till min mamma och Andreas pappa för att berätta vad som hänt, att få in i rummet och se sitt barn nerbäddad död och blå från n att precis ha legat varm och levande i min famn.
Har mått ganska dåligt igen senaste veckorna. Vart mer nere än vanligt igen och inte känt igen mina reaktioner. Det är lite som att jag har börjat om berättelsen på nytt, fast med nya ögon. Inte ögon av chock, denna gång ögon som förbereder förståelse.
Saknar min son varje dag, varje minut, varje sekund. Han finns alltid inom mig i mina tankar. Jag Jan verkligen inte förstå och smälta att han är död. Hade gjort VAD SOM HELST för att ha båda mina pojkar här med mig.
Idag är det bellas 2 års dag.. Så jag vet precis. Vi var på minneslunden idag och tände ett ljus och la lite blommor. Vi har aldrig varit där tidigare och det var så märkligt att besöka en kyrkogård för att fira sitt barns födelsedag. Fel. Men ändå fint. Tänker på er Milton och hoppas han och Isabella busar och firar med alla andra änglabarn. Tänker att de ser efter varandra, trots att de är så små. All styrka till er familj dessa dagar. Vet hur tufft det är! Varm kram