Änglamamma & mamma

Föreställ dig att du har ett barn, som du älskar mer än dig själv, mer än allt annat, mer än livet. Du skulle utan tvekan kapa av dig dina ben och armar för det här barnet. Offra ditt liv, ditt allt. För det är barnet är det absolut viktigaste!

Förställ dig sedan att i timmar stå vid ditt barns sida när barnet kämpar för att inte dö. Läkarna jobbar intensivt och gör allt dom kan. Föreställ dig att läkaren ser dig i ögonen och förklarar att ditt barn kommer inte överleva. Ditt barn kommer dö.

Förställ dig att du får ta beslutet att respiratorn ska stängas av, du har inget val. Förställ dig att du får ditt barn på ditt bröst, barnet ligger på ditt bröst för att dö. Du sjunger för barnet så att barnet inte ska vara oroligt. Din kropp skriker och svider inombords, men du försöker göra allt för att hålla lugnet, för ditt barn.

Föreställ dig att tiden går, du är inte medveten om tid och rum emellan åt. Förställ dig att din familj kommer och sitter vid er sida. Du blir medveten om situationen men kan inte förstå, du kan inte ta in. Du tittar din familj djupt i ögonen och säger ”Vad fan är det som händer? Det är väl inte på riktigt? Mitt barn har väl inte dött?” Du ser paniken i din familjs ögon och dom kan inte säga att det inte är sant.

Förställ dig att ditt barns kropp blir mer och mer kall. Du försöker ge din värme till ditt barn. Barnet blir bara mer och mer kallt. Timmarna går och till slut måste du kliva upp, du måste lämna ifrån dig ditt barn. Ni kan och får inte ligga där för alltid. Först ska du tvätta och linda in ditt barn i en mjuk fint, lägga barnet i ett näste och gå bakom när barnets pappa bär iväg barnet till ett annat rum. Där ditt barn nu ska ligga i en kyl, för att inte ruttna.

Föreställ dig att du åker hem. Du sitter i en bil, du lever, fast ditt barn är dött. Du ringer dina närmaste vänner och frågar vad dom gör, dom lever som vanligt, dom vet ingenting. Du måste ta orden ur din mun ”Mitt barn har dött!”
Du väljer fina kläder till ditt barn. Kanske du vill att barnet ska ha en nalle med sig? En filt? Ett fotografi? Ett brev? Du ska själv fatta beslutet om vad barnet ska få med sig.

Förställ dig att du åker tillbaka dagen efter. Du tar på dig fina kläder, du vill att ditt barn ska se dig i andra kläder än dom du haft på sjukhuset. Ditt barn ligger i en vagga. Stilla. Tyst. Utseendet har förändrats, barnet är inte sig likt. Fortfarande väldigt vackert, men ansiktet ser annorlunda ut. Kroppen är kall och hård. Föreställ dig att du ska klä ditt barn i kläderna du valt. Vad vill man hinna med att säga? Göra? Skicka med? Vad ska du skriva i brevet? Vad är det viktigaste att säga? Du har inte längre ett helt liv på dig, timmarna är räknade.

Föreställ dig att du ska lämna tillbaka barnvagnen som du köpt i ett lyckorus och istället beställa en gravsten. Välj musiken till begravningen. Vilka ska ni bjuda? Vilken kista och urna ska ditt barn få? Vad ska barnet få med sig i kistan, på begravningen och vid urnsättningen? Hur ska dödsannonsen se ut?

Föreställ dig att du ska ta med barnets syskon så att även dom får säga hej då, lämna det dom vill lämna. Barnet ligger på en vit duk, du lyfter barnet och känner att det har blivit ännu mer hårt och kallt. Du bäddar ner barnet i kistan. Du ska välja vilka saker barnet ska få med sig i kistan. Det är en obehaglig doft, det doftar inte äckligt, doften är smärtsam och obehaglig. Föreställ dig blicken på storasyskonet när hen ser ditt lillasyskon. Känn på smärtan. Föreställ dig när du pussar ditt barn för sista gången, du vet att det är sista gången. Efter den här pussen kan du inte pussa barnet igen. Läpparna möter en kall och hård kropp. Dina läppar är varma och blöta av tårar. Barnet blir blött av alla tårar som aldrig tar slut. Föreställ dig att du måste bestämma dig för att lämna rummet, lämna ditt barn. För att aldrig mer få se, känna eller pussa ditt barn.

Föreställ dig begravningen. Alla som betyder nått är där, den som betyder mest är huvudpersonen. Död i en kista längst fram i kyrkan. Känslan i din kropp går inte att beskriva i ord. Det känns som att du flyger samtidigt som du är väldigt tung. Du känner ett lugn, samtidigt som en otrolig panik. Din hjärna är bedövad, men ändå i full aktivitet. Du mår illa, du vet inte om du kommer kräkas, dö eller överleva.

Förställ dig att du hissar ner ditt kremerade barns aska i en urna i jorden. Du får hjälp av storasyskonet. Barnets kropp finns inte mer, du kan aldrig mer se ditt barn, ta på ditt barn eller pussa ditt barn. Ditt barns kropp är aska. Kroppen finns inte mer, aldrig aldrig mer. Du funderar konstant på vart själen är.

Föreställ dig att åka hem till ert hem, ett tomt barnrum som är perfekt ordnat och planerat med noggrannhet och enorm kärlek. Föreställ dig att du får ge bort eller sälja saker du inte behöver. Någon annan behöver det, kanske en vän som har ett levande barn, som bajsar, äter och skriker. Blöjor, tvättkrämer, salvor, nappflaskor. Vad vill du göra med kläderna? Nallarna? Sängen? Allt är noga utvalt. Inget av det kommer att få användas av ditt barn. Ditt barn kommer aldrig mer äta, bajsa, skrika, skatta, leka, parata, gå. Ditt barn kommer aldrig få öppna presenter och äta tårta på sitt egen födelsedagskalas. Ditt barn kommer aldrig lära sig säga mamma, du kommer aldrig få höra ditt barns röst, se hur ditt barn utvecklas.

Hur känns det i kroppen? Förställ dig till sist att det här är en föreställning för dig, för mig är det verklighet. Föreställ dig smärtan i mitt kropp.

Föreställ dig sedan att livet ska fortsätta. Din kropp lever. Ditt hjärta slår, dina känslor känner och dina hjärna är i full aktivitet. Du ska laga mat, och även äta den. Du ska somna, för att vakna. Du ska handla, städa, jobba, sköta graven. Möta vänner, möta barn. Andras barn, men aldrig mer ditt egna.

Tack för att du tog dig tid att läsa. Nu kan du återgå till ditt liv. Jag stannar här, för det här är mitt ❤️