Allt började torsdagen den 8e januari, dagen innan Miltons dödsdag. Jag va ett totalt vrak. Kunde inte göra annat än att gråta av panik hela kvällen och natten i ren skräck att även lillebror skulle dö, men i magen.
På fredagen den 9e åkte vi till sjukhuset för bedömning av igångsättning. Men jag ville ju verkligen inte föda den dagen! Skulle lillebror få dela dag med den dagen på året hans bror dog? Nej tack…. Tanken skrämde mig.
Läkaren vi träffade förstod detta, men pga min oro och brist på sömn frågade hon om jag kunde stanna kvar fredagen för observation och sömnhjälp för en igångsättning dagen efter om möjligheten fanns.
Så på lördagen träffade jag en läkare som inte alls tyckte jag skulle få hjälp. Men med stor kraft i rösten stod jag på mig, ”nej!! Jag åker inte härifrån utan ett barn i famnen”.
Efter mycket tjat så fick jag ett OK på att sättas igång. Han vaknade dock om att det mest troligt inte skulle fungera då min tapp var helt omogen, hård och helt sluten och även riktad bakåt.
Igångsättningsmetoden blev oral lösning av cytotec. Något jag hade läst mycket om och kände mig väl förberedd på hur det fungerar.
Av totalt 5 doser som man kunde få så fick jag tre, sen hade jag jättestarka sammandragningar regelbundet, men han var inte fixerad och värkarna va inte igång. 02.00 på natten skulle jag få den 4e dosen, men barnmorskan tyckte vi skulle avvakta och fortsätta nästa dag då Jag skulle få en chans att vila.
Nästa dag, på söndagen hade jag öppnat mig 3 cm, men tappen va fortfarande riktad bakåt och va rätt hård. Dagen spenderades med ett nytt försök och jag fick 5 hela doser utan någon effekt. Som vi kämpade hela dagen och gick & gick i de förbannade korridorerna haha!
På måndagen den 12 fick jag reda på att man inte skulle fortsätta igångsättningen den dagen då kroppen behöver vila efter två dagars försök. Var så otroligt besviken att jag knappt orkade tänka. Under natten hade dock hans huvud fixerat sig neråt helt och jag hade en del värkar och molande värk. Men läkarna sa att det kunde vara pga cytotecen från dagarna innan som att kroppen är trött, så jag tänkte inte mycket mer på det.
Jag skulle stanna kvar hela måndagen för observation på sjukhuset, och Andreas kom för att hålla sällskap på dagen innan han skulle jobba natt.
Vid 10 kom han till sjukhuset och jag hade värkar som kom med ungefär 5-7 minuters mellanrum, men de va väldigt korta, så det va bara i latensfasen… Som alla vet kan den vara för evigt!
Vid 12 va det lunch och värkarna jorden väldigt ont, men de va fortfarande väldigt korta och inte alls tillräckligt regelbundna. Satt där på en sån stor boll och rullade och studsade mig igenom värkarna medans jag tryckte i mig lite lunch.
Vid 14 så va det samma sak, inte regelbundna värkar och för lång tid emellan, men jag hade så sjukt ont under varje värk. Olikt något jag känt innan, så jag togs in på förlossningen för att få sitta med lustgas. Fortfarande bara öppen 3 cm, och en mjuk, men bakåtriktad tapp.
Vid 14.20 va vi inne på förlossningen och jag bröt ihop totalt när jag satt där själv i rummet. Andreas skulle hämta några av våra saker och barnmorskan va inte där. Där satt jag, livrädd och kollade ut genom fönstret som vette ut mot rummet där vi sa hejdå till Milton för sista gången när han bäddats ner i sin kista.
Nu var det dags igen, hela kroppen vred sig av oro. Varför har jag gjort såhär mot mig själv? Jag va inte redo att älska någon igen, inte redo att förlora någon igen, inte redo att bli ännu mer ledsen. Tankarna snurrade runt som galet tillsammans med värkarna som bara blev mer intensiva och gjorde helt fruktansvärt ont. Kan inte minnas att jag någon gång hade så ont med Milton!
Ungefär vid 15 kollade de tappen som va helt framåt och öppen ca 5cm. Nu va vi igång!
Det hann inte gå mer än en timma tills jag låg och kved av smärta, något olikt allt jag någonsin vart med om. Vid varje värk så tyckte det något sjukt hårt och vid 16 kollade de tappen igen och jag va öppen ca 7-8 cm.
Jag frågade om det fortfarande fanns en möjlighet att jag kunde få epidural för att få en chans att andas innan han skulle födas, och vid 16.14 fick jag den. HAAAAALLELULJA vilken grej det är!! Det va så otroligt skönt att gå några minuters vila innan det va dags.
Straxt innan 17 tog barnmorskan hål på hinnorna och då var jag helt utplånad och öppen 9cm. Därefter gick allt extremt fort!
Med att vattnet gick öppnades den sista centimetern och jag började känna att jag behövde krysta vid 17.11.
En krystning gick, och innan den andra ens va klar så kom han, 17.17 så föddes Miltons lillebror, Colin Milton Lundin.
En kille på 52 cm och 3505 g, som va så otroligt lik sin storebror i himlen, bara mindre . Jag grät och skrattade samtidigt. Jag va så otroligt lycklig. Här va han! En helt perfekt liten kille till…
Jag fick en ny chans i livet, förhoppningsvis till att få följa min sons uppväxt till den dagen jag själv dör.
Ni e starka! Jag kommer ihåg vilken sjuk känsla som rusade inom mig bör jag fick höra om Miltons bortgång. Hur jävla jobbigt det måste ha varit för er då kan man inte ens börja att inbilla sig. Jag håller dig o Andreas som två människor med ett otroligt mod som vågar utsätta er för detta igen. Jag e inte säker på att jag klarat det.
Uh! Sitter och gråter! Vilken resa, vilken kamp, men ni har klarat den och nu har ni fått äran att ha lilla Collin hos er och jag är övertygad om att Milton är dunderstolt över honom och er! Ni är fantastiska och både Milton & Colin är lyckligtlottad över att ha er! <3
Jag blir alldeles rörd och lycklig i hela kroppen när jag läser. Och att jag själv ska få vara med om detta fantastiska känns långt borta fast halva tiden snart gått. Stor kram till dig du starka kvinna!