Är trött är att vara hon som förlorat sin son… Kolla där är hon som förlorat sitt barn.
Jag är trött på att känna att jag inte är Miltons mamma. Trött på att höra andra klaga på hur jobbiga deras barn eller bebis är. Trött på att få frågan om vad som hände natten Milton gick bort som den första frågan varje gång man träffar någon.
Hur var din förlossning, hur gick första dagarna hemma, hur va Milton, åt han bra? Vart har dom frågorna försvunnit!? Varför får jag inte vara stolt och berätta om vilken underbart vacker prins jag och andreas tog till världen?
Fyra hela dygn fick vi med honom, och de mest fantastiska dygnen i mitt liv. Och bara på den lilla tiden fick jag så otroligt mycket. Vi hann med massor på den korta tiden. Men jag får aldrig prata om det.. För frågorna som kommer har med hans död att göra. Vad hände, vad är plötslig spädbarnsdöd, hur mår ni… Som om han aldrig ens levt en minut.
Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv… Bara det! Jag klarade graviditeten, förlossningen som en jävla krigare. Vi skapade det vackraste barnet jag sett i hela mitt liv, han var perfekt på alla sätt! Jag önskar jag ibland bara fick prata som om jag vore hans mamma och berätta om förlossningen, våra första och enda dagar och berätta om den totala lyckan i det.
Men varje dag.. Om och om igen så pratar vi om döda Milton. Jag pratar som tjejen som aldrig fick bli mamma… Som om jag inte ens riktigt är det. Och det gör mig så ledsen. Förutom den största sorgen att vår vackra prins somnade in så är jag som mest ledsen över att alla ser mig som tjejen utan barn. ”Stackars henne… Hon som förlorade sin son”
Det är fruktansvärt.. Hemsk, orättvist och alla fördjävliga ord som finns, men det har hänt.. Och hur mycket jag än önskar så kommer det aldrig ändras.
Antagligen så spräcker jag ur mig alldeles för mycket känslor och tankar i det här inlägget, och jag kan säkert göra en och annan upprörd över det jag skriver. Men jag måste få släppa ut det här jag tänkt på så länge.
Jag hade blivit så glad om ni kring mig hade vågat fråga om honom som levande.. För det känns ibland som om ni är rädda för att fråga. Jag blir lycklig i hela själen att prata om min son, jag älskar att skryta om honom hur underbar han är. Och jag är även helt okej att berätta om vad som hände honom, ställ gärna frågor. Men snälla hjälp mig att låta mig känna som hans mamma fortfarande. För just nu känns det som att man lite glömt att jag faktiskt födde ut ett LEVANDE barn för en månad sen.
Jag längtade verkligen att få sitta där med mitt barn vid bordet med vänner och släkt och alla frågade om hur förlossningen var och hur kroppen återställt sig… Hur va han? Hur gick det att amma? Jag kunde drömma mig bort om situationerna där jag satt och berätta hur det var att ha blivit mamma, få känna mig som en mamma. Miltons mamma. Och det har jag verkligen blivit bestulen på.
Och jag talar även för andreas i det här, han är faktiskt 2 barns pappa, han har också historier om Milton och han är världens stoltaste pappa till honom och pratar gärna om lyckan och sorgen.
Våga fråga, våga finnas<3
Jag uppskattar alla era fina sätt att prata med oss, men just detta har sårat mig en del för jag har vart ledsen över att jag inte känt mig som Miltons mamma… För ingen frågar mig ”mamma frågor”
Världens stoltaste mamma till Milton Green Lundin
Vet inte hur det känns att förlora sitt barn, men förstår att du så klart vill prata om allt det ”vanliga” också.
Du har gått igenom det mest fantastiska en mamma får vara med om. Att bära och föda fram ett barn! Så klart ska du vara jättestolt! Jag vet själv hur stolt jag var/är, framför allt efter min första förlossning. Det är ju massor som föder barn varje dag men tänk att just jag klarade det!
Du är och förblir MAMMA resten av ditt liv och du ska vara otroligt stolt att du varit med om det häftigaste som finns!
Varm kram från Karin
Du skriver så fint & ärligt! Det är väl SJÄLVKLART du vill prata om din son! Att det finaste man kan bli i livet – mamma. Du är mamma till din älskade son. Han är inte hos dig fysiskt , MEN mamma till Milton är du ändå & han finns hos dig hela tiden , i ditt hjärta , i dina tankar..
Jag har en vän som förlorade sitt barn i v36 & hon kände precis som du! Jag vågade inte riktigt fråga om förlossningen osv.. Men hon sa” men jag är ju också mamma.. Bara det att mitt barn inte är här” och hon förklarade verkligen att hon ville att jag skulle vara som vanligt.. Vara mer min son, hålla i han , köra vagnen. Prata om hur magen återhämtar sig..
Inte alls vara ett ”offer”.
Och jag förstod henne såklart. MEN det är så svårt att veta hur man ska bete sig. För det är det hemskaste man kan vara med om, så ibland är det svårt att veta vad man ska säga & göra. Men jag förstår att du vill prata om allt som hör till en förlossning osv.. Bara en förlossning i sig är ju fan dramatiskt & känslosamt..
Åh. Jag vill bara ge dig en stoooor kram & prata om att du kan ha jeans 1 månad efter förlossningen & jag kan knappt få på mig mina 9 månader efter! Hehehe..
Självklart är du Mamma.
Det blev du redan som gravid – du har varit Mamma LÄNGE och kommer ALLTID vara Mamma.
Du Ska vara stolt över det faktumet.
Mamma – folk glömmer vilket privilegium det är – hur STORT det är.
Jag tror att folk inte vågat fråga eftersom dom inte vill såra er.
Samtidigt tycker jag personligen det är fräckt av människor att tjata om hans bortgång.
Det var ju så mycket mer! HAN var så mycket mer än sin bortgång!
När min far dog – på tok för ung och för tidigt – fokuserade människor runtomkring på hans otäcka död – inget annat.
Inget om vilken fantastisk pappa han var eller ens vilken tjurskallig skitstövel han ibland kunde vara.
Jag fick liksom inte prata om min Pappa!
Det var bara ”Åh, han dog. Var det väldigt hemskt?”
Er fantastiska son var, är och kommer alltid vara mer är sin bortgång – glöm inte det när folk är som jobbigast mot er.
Han var ju lillebror också – vad häftigt för er stora tjej att vara storasyster 🙂
Massor av kramar till er <3
Du är och kommer alltid att vara Miltons mamma! Ingen ska få ta bort den stolthet du bär på inombords av att du klarat av hela graviditeten, förlossningen och så kom din vackra son till världen! Så stark som du är, riktig kämpe! 40 år från nu så är du fortfarande Miltons mamma, du har all anledning att vara stolt över det du åstadkommit. Kärlek!
Finaste Miltons mamma♡ Så vackert, starkt och ärligt du förmedlar din kärlek till din son ♡