Vart mycket tankar om Milton på senaste och känner mig uppriven inombords samtidigt som jag är lycklig över Colin. Kan inte riktigt placera mig själv någonstans senaste dagarna. Känner mig mest tom och trött, ledsen och glad… Lite likgiltig på något sätt .
Hade gjort VAD SOM HELST för att få pussa dig bara en gång till och säga hur mycket jag älskar dig. Fy fan va det skär i hjärtat varje dag när jag tänker på dig och ordet ”aldrig” ekar i min hjärna.
Aldrig ska jag gå pussa dig igen, aldrig ska jag gå se dig igen, aldrig ska du får växa upp, aldrig ska du få träffa din lillebror, aldrig ska du andas igen.
Jag inte greppa att mitt alldeles levande barn, kött & blod och luft som gick in och ut dog, är död, är bara lite aska i en träburk nedgrävd i en kyrkogård.
Jag kan ärligt talat inte förstå det.
Det känns som någon kidnappat dig ibland, eller att jag är psykiskt störd och fantiserat om dig bara… För det kan inte va så jävla orättvist att du faktiskt dog.
Men det gjorde du, och jag vet ärligt talat inte hur jag ska orka leva resten av mitt liv utan dig . Dagar, månader, ja ett år till kanske… Men hur klarar man ett helt liv, gå förbi 10,20,30…osv år.
Jag kan inte ens se mig själv klara det, bara tanken får mig att vilja kräkas
Så ledsamt att se hur illa du har det 🙁
Finns ju inga ord som kan hjälpa dig.
Men en BAMSESTYRKEKRAM! kan jag iaf bidra med.
Kämpa på så länge du kan å ha dina skit jobbiga dagar ändå :/.
Läs gärna min blogg