Kvällarna förvandlar mig hjärta till bly.
Det blir tungt, svårt att andas… Varför ska jag ens andas? Inget är som det en gång va, när du låg i min famn.. Jag hörde ditt smackande ljud du gjorde varje gång du va hungrig, öppnade dina stora mörkblå ögon och bara såg så lycklig ut. Mitt hjärta var som ett fluffigt moln som bara svävade bland den varma solen strålar.
Vilken lycka du gav mig, lyckan att få bli den vackraste pojkens i hela världens mamma. Mamma till Milton.
Jag glömmer ibland att jag faktiskt är mamma, ordet son… Att du är min son känns verkligt, men att jag är din mamma… Det känns som en dröm som aldrig blev sann.
Älskar och saknar dig och tänker på dig absolut hela tiden <3
Den första bilden som togs på dig med kläderna på efter du fötts. Bilden som används på Helsingborgs hemsida för nyfödda barn.
Går in och kollar där ibland på bilden av dig, länken ligger sparad som startsida varje gång jag går in på internet… Som om tiden hade stannat och allt var som den 4 januari, den lyckligaste dagen i mitt liv.. Som jag önskar <3
Gör ont i hjärtat av att läsa om dina känslor för ditt barn! Må Gud ge dig styrka och lycka tillbaka, styrke kramar.
Jag får så ont i hjärtat över att läsa vad ni gått igenom. Det är så fruktansvärt grymt och orättvist att sådana här saker händer och jag kan inte ens föreställa mig den sorg ni har. Jag tycker du resonerar så klokt, även om jag självklart förstår att det bara är en mikrodel av alla känslor som visas i bloggen. Du verkar vara en fantastisk mamma till Milton. Skickar så många mentala styrkekramar!