Två barn på ett år har legat där, helt sjukt egentligen vad kroppen klarar.
Men nu ska mammakroppen bort!
Har sån fruktansvärd ångest varje dag hur jag ser ut, fast jag vet att jag borde va stolt även om jag har 10-15 kg kvar till min målvikt.
Jag vill gärna gå ner, men jag orkar inte börja… Eller, jag är nog rädd för att börja. Rädd för att inte lyckas, rädd för att ge upp. Jag orkar redan mer än vad jag egentligen gör…jag lever, jag andas, bara det i sig har vart en prestation efter Milton.
Men jag måste göra det här för min skull. Vill inte visa mig för Andreas eller för någon längre och hatar synen i spegeln. Snart är det sommar och badsäsong och jag vill börja gråta bara av tanken. Jag fyller 24 om två veckor och ser ut som en smått överviktig ohälsosam, olycklig tjej. Det känns liksom inte som jag, jag känner mig som att jag, Natasha går runt i någon annans olyckliga skal.
Resterna av sorg syns på hela min utsida känns det som.
Ett steg i taget, men jag måste verkligen få en förändring. Jag står inte ut med mig själv längre. Jag vill bara va glad och lycklig igen för min familjs skull…
Du är jättefin. Läst din blogg sedan allt det tragiska med Milton hände. Har också fött två pojkar, men inom två år. Jag har nu 13 kilo kvar av min sista graviditet och jag spyr varje dag av min kropp, du är inte ensam. Jag tog upp kampen och började med World of shape den 1 maj, följ gärna min kamp på min blogg och så får vi stötta varandra. Vi ska inte behöva stå i vassen i år;) kram på dig