Utdrag från texten ”när det som inte får hända händer”, den första texten i min blogg där jag öppnade mig om morgonen den 9e januari. Morgonen som kommer plåga mig för resten av mitt liv…
Vid 05.00 på morgonen efter 3 timmars sömn vaknar jag pigg som bara den. Tänker snabbt om jag skulle passa på att sova lite till eftersom killarna faktiskt hade Milton men bestämmer mig för att gå ner… Kunde inte hålla mig från att få bära upp Milton och pussa honom så kinderna blev trötta.
Kommer ner i vardagsrummet, på en sidan av soffan närmast mig sover Sebastian, och jag ser andreas sova längst in med Miltons filt på sig.
På avstånd letar jag efter Milton i hans babybest som låg på sidan av Andreas, men han va inte där.. Såg inte heller honom rakt på andreas då han låg lite åt sidan på hans arm.. Så jag säger ”Andreas .. Vart har du Milton”.
Andreas reser sig upp, handen fortfarande på bröstet och jag ser Milton falla ner i soffan… Han ser inte ut som han ska är det första jag reagerar på. Med darrig röst säger jag det till Andreas, och nyvaken som han var lyfter han upp honom och säger ”jovisst mår han bra, han sover bara”.. Men i samma sekund sprids skräcken även i honom.. Han ser det jag ser. Milton är blå och andas inte…
Hans stora blå ögon öppnas inte när vi skakar honom.
Andreas börjar omedelbart med hjärt och lungräddning på Milton och jag springer till telefonen och slår 112.
Kommer fram och hon hinner inte ens säga ett ord.. Jag bara skriker. ”vår nyfödda son andas inte, han vaknar inte”.
Andreas ger Milton luft genom munnen och fortsätter att trycka över bröstkorgen och bara skriker och gråter… Jag står som ett spöke bredvid.
Det tar ungefär 5 min tills ambulans kom och de tar över allt och springer med Milton in till ambulansen. Bakom kom en till ambulans som tog med oss.
Sebastian stannar hemma med saga som fortfarande ligger uppe på sitt rum ovetande och sover.
Andreas skriker och skriker… Förtvivlad då han tror att han krävt Milton eller inte märkt att han satt i halsen i liknande och bara skriker ”tänk om jag dödat vårt barn” ”jag har säkert dödat vårt barn ”” du kommer lämna mig nu”.
Visste ärligt talat inte vad jag skulle tro eller säga, jag bara kände på mig att Milton finns nog inte längre….
Han kommer aldrig vakna igen.
Resan till akuten kändes som en timma… Det tog sån jävla tid fast vi åkte med blåljus.
Nu var vi framme, vi kliver ut ur bilen och in i Akutmottagningen. Kommer knappt in i hallen innan två sköterskor tar oss, en i mig, och en i Andreas och ber oss följa med till ett rum för anhöriga. Det va då vi visste, det hade inte gått bra.
Jag kunde inte annat än bara stå där… Som ett rakt streck och se paniken i Andreas … Tänk så va det hans fel?
Jag förstod ingenting.
Barnläkaren kommer in som tagit emot Milton och ger oss beskedet ”jag beklagar, det fanns inget vi kunde göra”.
Ger Andreas en kram… Har fortfarande inte gråtit än, kunde inte. Hade panik… Ville dö själv. Finns tidmaskiner?
Ringer min mamma som frågar vad som hänt… ”Milton är död”.
Polisen kommer för att fråga oss angående vad som hänt och vi berättar allt, om hur han låg, vad vi gjort, att Andreas var orolig för att han missat något och både polis och läkare försökte lugna honom och säga att det inte var möjligt att han skulle lyckats kväva honom. Men han tar inte emot orden. Vi får veta att Milton skulle skickas till Lund för att obduceras. Vi fick veta massor, lite som vi minns.
Dagen fortsätter och vi får gå in i rummet där Milton låg. Han låg så fint inbäddad i ett rött täcke. Han va så otroligt fin, låg nästan där och log såg det ut som. Spenderade många timmar i det rummet, gick runt med honom i famnen och grät.
Timmar senare kommer min mamma och Andreas pappa springandes till oss och har åkt hela vägen från sthlm för att vara stöd. Då bryter jag ihop totalt.
För att fortsätta historien ska jag förklara vad vi fick veta sen, vi blev ju lämnade på sjukhuset utan att veta något… Varför dog vår fullt friska son?
8 dagar efter att Milton dog ringde vi polisen för att veta om de fått något svar på obduktionen om vad som hänt och vi fick de sköna beskedet att:
-Andreas hade absolut inte krävt honom, han har inte satt i halsen eller haft svårt att andas innan han dog, det fanns inga som helst tecken på att Milton ens hade rört sitt lillfinger när detta hände utan han hade oförklarligt somnat in i vad man kan plötslig spädbarnsdöd. Något man inte vet varför det hände. Men obduktionen fick inte fram någon Ytlig förklaring, och de sökte vidare på kromosomfel, hjärta, hjärna, genetik mm men hittade absolut inget och han dödsförklarades med anledning ”plötslig oförklarlig spädbarnsdöd av tillsynes friskt barn”.
För att läsa mer om PSD finns det en del information här;
20-30 fall av detta förekommer i Sverige på 100.000 friska barn, alltså 0.05 % av barn som föds dör i PSD.. Att bli träffad av blixten hade ju känts vanligare ärligt talat…
Till minne av Milton Green Lundin
140104-140109 <3
Kan riktigt känna den skräcken när jag läser inlägget, det är så fruktansvärt 🙁 Vi går och väntar på obduktionen och det känns som att tiden står stilla, vi bävar inför ett besked om att det skulle vara något genetiskt eller tänk om de inte hittar något….om det händer igen osv osv. Jag tror jag hinner bli riktigt sjuk i huvudet innan allt detta är klart. Tänk som livet kan förändras över några timmar <3
Hej Natasha. Jag har kommenterat i din blogg och på din instagram tidigare, kanske du vet vem jag är. Vill bara säga att jag drabbas otroligt av Miltons historia. Även om jag inte har någon som helst relation till någon av er, känner jag en enorm sorg när jag ser dina inlägg som handlar om din fina Milton.
Jag vill bara att du ska veta att jag tycker att du är helt otrolig. Med extremt fina söner dessutom.
Såg att Linn skrivit ut att man kan swischa en slant för ljus och blommor. Jag ska definitivt göra det, för Miltons minnes skull.
Med kärlek, Karolina