Änglamamma & mamma

Denna text va menat för hemsidan www.nyheter24.se som en debattartikel dom bad mig skriva. När jag väl skickade den hände inget… Så jag väljer nu att strunta i dom efter bristande intresse från deras sida och publicera den här.

Vem är du att bestämma hur jag ska vara ledsen?
Vem är du att bestämma hur länge jag ska vara ledsen?
Vem är du att säga att jag måste gå vidare, och helt plötsligt bestämma över MIN sorg.

I början av förra året förlorade jag min nyfödda son Milton bara fem dagar ung i plötslig spädbarnsdöd, oväntat hemma en morgon den 9e januari 2014.

Första reaktionen är ju att vilja stoppa huvudet ner i kudden och skrika, skrika av sorg och rädsla.. Även för dom som inte känner mig eller Milton så kommer en genuin känsla av sorg upp när man hör   detta. Det går ju inte att känna annat egentligen.

Barn ska ju inte dö, men ändå så gör så många barn det innan de ens fötts eller inom sitt första levnadsår.

Ca 500 barn dör oförklarligt från graviditetsvecka 22 och fram till deras första levnadsår… 500!!! Och här sitter vi och prioriterar med flera miljontals kronor i en satsning i Sverige att sänka antalet trafikoffer som sedan 2010 när satsningen började ligger på under 300 dödsfall per år.

Så… Nu lyder frågan?
Betyder inte våra barn något? Är inte barnen vår framtid? Lilla Milton kanske hade vart personen som hittade svaret på hur man botade cancer… Vem vet! Och om inte… Så är han lika mycket värd att leva för det.
Innebär det att barn som dör i sin mammas mage oförklarligt inte räknas som barn eller som att de levt vara för att de aldrig andats?

Jag har ända sen Milton dog haft tusen tankar, skrivit och pratat med andra föräldrar till bortgångna barn och  diskuterat olika känslor och frågor som vi blir ställda inför.

Det sägs att det värsta som kan hända att förlora sitt barn… Men ändå så anser både samhället och sjukvården att man ska gå vidare inom 3 månader.

3 månader….!!!? Är det då tidsbestämmelsen på hur länge jag får älska och sörja mitt barn. Är det tiden jag har på mig innan jag ska le igen och aldrig mer nämna hans död som något som gör mig ledsen. Förväntningarna var ju en livstid av kärlek, medans jag blev lämnad med en livstid av sorg och saknad. För jag kommer leva resten av mitt liv utan min Milton, utan mitt barn… Likt 1000 nya andra nya föräldrar där ute i vårt lilla land Sverige varje år!

Första gången jag fick sagt till mig att jag skulle gå vidare va mindre än två månader efter hans bortgång, när vi hade haft begravningscermonin. För då hade vi ju fått ett ”avslut” och det va dags att gå vidare.

Ett år efter Milton så föddes hans lillebror, och nu är förväntningarna ännu högre.

”du ska va glad för att har ett barn”,
”du får gå vidare nu när du har Colin”,
”nu måste det kännas bra igen väl? ”.

Jag är jättelycklig idag, för lillebror kom tillbaka med lyckan för oss. Varje dag ler jag med en genuin glädje genom hela mig. Jag skrattar igen… På riktigt. Jag njuter av solen och allt världen kan erbjuda, maten smakar gott igen och blommorna luktar gott. Jag har kommit enormt långt i min sorg på 16 månader. Men vem säger att jag inte ska kunna vara ledsen fortfarande?
Jag är jätteledsen och saknar mitt barn dagligen. Ibland gråter jag för det gör så fruktansvärt ont att tänka tillbaka på alla vidriga steg vi var tvungna att ta.

Att möta Milton liggandes i en kista, med en kropp alldeles kall, vit och blå, uppskuren över bröstkorg och huvud efter att behövt genomgå en obduktion. Att gå från att se sitt barn sparka, andas och leva till att ligga alldeles stilla för att aldrig någonsin öppna sina vackra ögon igen.

Att behöva sänka ner det ända som fanns kvar av honom, lite aska i en urna…. Allt va borta. Händer, fötter, allt jag någonsin vidrört och allt jag skapat och älskat var borta och skulle ersättas av en gravsten i hans minne.

Det gör ont, så ont som ingen annan kan förstå förutom andra föräldrar till barn som dött.

Ditt ända jobb som förälder är att beskydda ditt barn och se till att de lever och mår bra. Och det ”klarade” inte jag, jag kunde inte skydda min son emot döden som lurade bakom hörnet.

För några månader sen startade jag och min vän Linn Molle en Facebooksida som heter ”en gala för spädbarnsdöd”.

Vi har på kort tid får väldigt mycket uppmärksamhet.
Vi är idag den största sidan som har med spädbarnsdöd att göra i Sverige.

Vi vill en dag kunna ha en gala likt cancergalan för att dra in pengar till forskningen, men vårt främsta mål idag att är att just öka medvetenheten, att spräcka tabun om att tala om barn som dör.

Det händer, och det händer allt för ofta!
Många fall skulle kunna minskas genom satsning på forskning samt en ökad medvetenhet för blivande föräldrar om fosterrörelse och ökade kontroller för den gravida mamman i slutet av graviditeten.

Men barn kommer tyvärr alltid dö, av både förklarliga och oförklarliga anledningar och det kommer alltid finnas föräldrar likt mig som kommer leva resten av sitt liv med saknad och sorg i hjärtat.

Det vi kan tillsammans göra är att tillsammans börja prata om döden, prata om våra barn och faktiskt låta sorgen vara upp till var och en att bestämma hur man vill hantera. För din sorg är inte min, och min är inte din.

Efter en så livsomvändande händelse som att förlora ett barn så känner man sig otroligt liten i världen, man känner sig dömd, som att man inte är en förälder… Fast man i hjärtat har ett barn. Rädd att prata om sitt barn som man älskar ovärderligt previs som du älskar ditt levande barn… Men vi är rädda för att ni kanske blir ”stötta”. För samhället säger att det är fel att prata om döden, för det ska vara något skrämmande…. Men ändå så hamnar vi alla där en dag. Så varför är det så konstigt att tala om?
Att mitt barn dog är inte någon bacill som kommer smitta dig genom att vi pratar om det… Så varför backar du mår jag säger Miltons namn?

Jag hoppas vi ska kunna spräcka tabun att tala om döden, inte bara angående barn… Men i allmänhet. Och att vi ska låta var och en gå igenom sin egna sorg utan att bli dömda.

Något jag ofta sagt till människor, och något som ni som närstående till någon som förlorat ett barn kan följa är;

Du kommer inte göra mig ledsen genom att prata om mitt barn eller att ställa frågor om honom/henne. Genom att prata visar du mig att även du tänker på honom/henne och att mitt barn finns även om det är på en annan plats. Och att låta en förälder känna sig som en förälder trots att barnet inte lever är den finaste gåvan du kan ge oss.