Klart och tydligt står det ju där på internet, kring 8 månader är bebisar i förhållandets värld. Separationsångest, svårt att sova, visar blyghet inför nya människor.
Allt detta visar Colin nu.
När han ska sova är det som mest uppenbart. Vi har ALDRIG haft problem att lägga Colin, ända sen han va nyfödd. Men sen 3 dagar tillbaka så har han gallskrikit i panik när vi lämnar rummet. Och det spelar ingen roll hur länge vi håller på, står där, provar gå ut, kramas om, sjunger… Ja, vi har provat allt. Han somnar inte.
Vanligtvis sover Colin alltid efter att ha vart vaken runt 2 timmar. Men här när detta började höll han sig vaken trots röda ögon och extrem trötthet i 9 timmar (!!!) vara för han vägrade sova själv. Och då blev det första natten inne hos oss i vår säng.
Ja… Och alla ni men barn där ute som läser detta vet vad det betyder… Nu funkar inget annat.
Så mamma och pappa får nöjt acceptera lillkorven som tar över mer än halva sängen med sin lilla kropp!
Har någon av er något magiskt tips på vad man kan göra? Eller är det bara att ”rida ut stormen” ?
Ja, alla barn är så olika. Han är ju medveten om att ni kan försvinna och därmed kommer också skräcken. När det dök upp hos Alva (Hugo har inte kommit dit. Än) så gick vi bara in, klappade och sa typ ”ingen fara, jag är här, godnatt”. Sen ut. Och in. Och ut. Jösses vi höll på varenda kväll i minst en vecka men sen *poff* var allt som vanligt igen.
Det man inte ska göra är att plocka upp, för då bekräftar du att det är farligt. Genom att visa din närvaro skapar du trygghet och till slut inser barnet också att du kommer när det är otäckt. En del förespråkar ”låt dem skrika av sig” vilket jag tycker är avskyvärt, skapar ju bara ännu mer otrygghet. Usch.
I detta är det dock viktigt att ni bestämmer hur ni vill ha det, är det ok att lägga honom hos er-gör det. Kom dock ihåg att det är svårare att vänja av det, för ni har ju visat att sängen är otrygg och då måste ni jobba upp det igen. Känner ni att ”nej, vi vill att han sover i egen säng” så förbered er på skitjobbiga kvällar. Men har ni bestämt er så ge inte upp- det tar tid!
Lycka till oavsett vad ni väljer!
Hej!
Med första barnet gjorde jag sâ som ”man skulle göra”. Med andra barnet gör jag vad som känns bäst för oss, hon vill sova med oss i natt. Jaha, det gâr väl bra. Nu är det sâ, om en vecka eller tvâ ser det kanske annorlunda ut. Sâ länge det känns bra för alla 🙂
Min förstfödde son hade då en period på ca 6 månader när han enbart somnade i min famn i soffan. Kunde dock lägga ner honom i spjälsängen när han sov djupt! Han är nu 8 bast och skulle helst sova och somna med mamma jämt. Han får somna i sin egna säng, men kommer fortfarande varje natt in till mig … Tänker också att han lär sluta med det när han är tonåring, men min man är inte övertygad…!
Jag tror på närhet, närhet och mer närhet!
Varje gång Hvile har en dålig natt så tänker jag alltid att han inte kommer vilja sova bredvid mamma tills han är 15! Då känns det bättre 🙂