Ser du inte sorgen i mina ögon. De mörka ringarna under dom?
Misstolkar du mitt leende för att vara lycklig?
Vem säger att mitt skratt är genuint?
Vem påstår att jag mår bättre idag?
Mitt livs värsta dag var när jag vaknade upp på morgonen den 9 januari och Milton hade dött hemma… Den dagen är den absolut värsta jag någonsin upplevt och med säkerhet den värsta jag någonsin kommer att ha upplevt för resten av mitt liv.
Att jag skrattar, ler, skämtar eller liknande betyder inte för en sekund att jag egentligen mår bättre… Jag är ledsen, hela tiden, alltid! Nästan mer nu än innan, innan var chocken mycket starkare än sorgen… Idag är avsaknaden av vårt barn mycket djupare.
Jag har kommit framåt i mitt liv, jag stannade aldrig på noll.
Varför blir jag dömd över att jag försöker leva? Varför denna dubbelmoral?
Ena sekunden är människor stoöts och imponerande av mig för att jag är så stark som ”orkar”…” jag hade aldrig klarat att förlora mitt barn”… Så säger nästan alla…. JOOO, du hade visst klarat det! Var du inte kapabel eller självmordsbenägen innan så hade du absolut klarat det.
Vårt barn dog, min son är död… Ska jag också dö för det? Ge upp. Ligga i sängen varje dag i två år och se ut som ett skelett för att amerikanska filmer är så så fort deras pojkvän lämnar dom?
Jag och min familj går tillsammans igenom det värsta som kan hända… Och istället för att lägga mig ner och dö och bara ge upp så försöker jag göra varje dag lite bättre genom att försöka hitta något att glädjas för… Om det så ens är för att jag lyckades lite bättre med att applicera min mascara på morgonen…
Jag måste dagligen påminna mig själv om att livet fortfarande kan bli helt okej… Jag kommer alltid leva med sorg och saknad i mitt hjärta, men livet kan faktiskt bli bättre…. Speciellt om jag faktiskt hjälper till mig själv på traven eller hur?
Annars hade jag lika gärna kunnat hänga mig själv, skära sönder handleden eller liknande och bara dö… Men jag vill inte dö, jag vill leva… Helst av allt med mitt barn, men jag fick tydligen inte välja… Så jag gör det bästa av vad jag har för att just ”överleva”.
Döm inte mitt leende eller skratt…. Ingen har sagt att jag mår bättre?
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva men hittade hit via instagram och jag tycker det är så fruktansvärt det ni gått/går igenom. Ingen ska behöva begrava sitt barn. Det är så orättvist. Helt fruktansvärt är det. Jag gråter och tänker en gång extra på mina egna barn och glädjs över att få ha dom vid liv. All lycka och kärlek till er i fortsättningen. <3 Och klart ni aldrig slutar sörja det är erat barn och han kommer alltid finnas med er i era hjärtan och i minnet. Varma kramar Tina.
De du skriver är så sant som de kan bli ❤️. Nej man ska inte lägga sig och dö för att man lever vidare , du är otroligt stark att du delar med dig av er historia och känslor är starkt de me . Jag har aldrig förlorat ett barn kan aldrig föreställa mig hur de känns. Men jag har förlorat både mamma, pappa och lillasyster . Mina far och morföräldrar också . Kämpa på ta inte åt dig❤️.
Att det finns människor som orkar vara så elaka är svårt att förstå. Det finns ju inget facit för hur ett sorgearbete går till. Tycker du verkar kämpa på med din sorg och med ditt liv på ett sätt som passar dig. Man får vara ledsen och man får faktiskt känna glädje över saker och ting utan att behöva känna skuld! Sorgen kommer nog alltid finnas, men det brukar iallafall bli lättare med tiden. Ta hand om dig!
Beklagar sorgen från djupet av mitt hjärta… Hittade din blogg igår kväll och har gråtit halva natten. För er och Milton, och för mina egna rädslor att förlora något av mina barn.
Ni är fantastiska, starka och vackra. Milton likaså. Underbara lilla Milton. Så älskad.
Hoppas ni snart blir tvåbarnsföräldrar! Varma kramar /Sara
Okänsliga människor finns det gått om! Ta hand om dig du är stark ovh gläds åt de små sakerna! Beklagar verkligen din sorg! Kram
Ta inte åt dig av denna otroligt negativa energi Natasha.
Du vet vad du känner och tänker och hur du vill leva. Låt ingen annan påverka dig. En dag kommer du åter igen få uppleva det bästa som kan hända en i livet. Jag tror på dig. Kämpa på och jag tror Milton hade blivit överlycklig över ett syskon
Kan inte i min vildaste fantasi förstå hur det känns att förlora det finaste och bästa man har, sitt barn..! DU ÄR SÅ STARK och jag beundrar att du ”orkar”! Massor med styrkekramar från mig, och hoppas att vardagen blir lättare med tiden! Massor med kramar!!! <3