Änglamamma & mamma

För två år sen hade Milton sin sista dag.

Sjukt egentligen…. Att vakna upp,  4 dagar gammal för att leva sin sista dag. Fullkomligt frisk dessutom.

För två år sen så hade vi vår sista dag med vår älskade son. Självklart visste vi inte om detta och njöt av dagen som vilken dag som helst.

Jag var med honom hela dagen medans Andreas va iväg och handlade ett babygym och en amningskudde då jag äntligen fått mjölken att rinna till ordentligt och skulle nu försöka börja amma istället för pumpa och ge flaska.

Dagen var som vilken dag som helst. Milton åt bra, mådde bra och visade inga tecken på att något skulle ske.

Bild från frukosten hans sista morgon

Klockan närmade sig midnatt och Milton va vaken. Andreas och hans vän va hemma och vännen ”S”  bestämde sig för att stanna över natten. Andreas såg att jag va trött och bad mig lägga mig på övervåningen och sova. Han kunde ha Milton över natten eftersom jag hade pumpat ut mjölk under dagen och kvällen så det räckte.

Jag tog min chans att få sova på riktigt för första gången sen han föddes. Pussade honom tusen ggr kändes det som. I min kropp kändes det bara fel, som att jag nästan behövde säga hejdå bara för att gå upp en våning….

En riktigt dålig magkänsla kom över mig och jag bad Andreas ”somna inte, se till att han mår bra och andas”. Ord som vi än idag funderar varför jag sa. Som att jag visste….. Jag hatar mig själv dagligen för att inte ha lyssnat på min magkänsla.

Men som nybliven mamma till sitt första barn trodde jag det va vanlig oro, att lämna över ansvaret… Även om det va hans pappa och jag litar på honom mest efter mig själv…
Men nio månader i magen skapar ett band som är oförklarligt…. 
Jag trodde jag överdrev. Att magkänslan kanske bara var hormoner.

Klockan va ungefär halv 2 vid den här tidpunkten när jag la mig på övervåningen. Uppdaterade instagram med bild på  Milton med texten om hur han var mitt liv, min luft, mitt allt….

Helt ovetandes av att nästa gång jag öppnade ögonen skulle min son ligga död på nedervåningen….

Klockan var 05.05 när jag vaknade med hjärtat i halsgropen som att jag vaknat ur en dålig dröm… På 3 timmars sömn kände jag mig dock otroligt utvilad och redo att gå ner för att krama om Milton och prova amma honom. Men den där konstiga magkänslan spred sig igen…. Något va fel, det var för tyst.

Med snabba steg gick jag ner för trappan för att påbörja den värsta dagen i mitt liv….. Dagen då vår son dog och aldrig aldrig mer skulle öppna sina fina mörkblå ögon.

Den sista bilden jag har på Milton levandes.

Imorgon kommer berättelsen upp om händelsen den morgonen för er som vill veta mer. Just nu behöver jag bara koppla bort allt.

Min kropp vill dela sig i hälften, skrika, gråta och kräkas. Vill krypa under jord. Vill döda mig själv tillfälligt för att få ge dig en puss Milton, se dig en gång till. Men jag vet att vi kommer träffas igen…. Tyvärr måste vi vänta alldeles för länge bara.

Jag hoppas ni förstår min distans dessa dagar till bloggen…. Jag har tagit dessa dagar hårdare än jag räknat med i år.