Ibland tar bara sorgen över.
Kan ibland stanna upp för en sekund och undra… Hur kan jag va så ledsen, när jag faktiskt är glad?
Idag är jag glad, Natasha idag… Efter allt hon gått igenom är ändå glad.
På ett nytt sätt, men ändå glad.
Jag har inte riktigt lärt mig det där än. Att vara glad men samtidigt ledsen. Det har inte hunnit bli vardag.
Tankarna om hur livet skulle vart om Milton fortfarande levde jagar mig. Synen av alla andra lyckliga tvåbarnsmammor som inte vet vad riktig smärta är gör mig avundsjuk.
Jag vill också vara du. Naiv och ta för givet att jag födde mina barn för att dom skulle stanna.
Jag tänker mycket på Milton , hela tiden för att vara ärlig. Varje tanke är med honom på mitt egna sätt.
Jag har två barn, men för andra bara ett. Visst är det konstigt? Tänk er själva att ert ena barn va osynligt… Men du ser dom, du ser, du känner, du älskar. Men ingen annan gör det.
Jag undrar egentligen NÄR man hamnar i någon typ av vardag i sorgen, när allting liksom har en förklaring och känns mer tydligt.
Oftast tycker jag att jag kommit långt i min sorgeprocess. Jag lever idag med att Milton är död. Så långt har jag kommit att jag kan sortera det. Men jag vet inte hur jag ska leva MED honom som död. Hur kan jag va en tvåbarnsmamma när där bara står en bredvid mig!?!
Tankarna är för många och tyngden i hjärtat för stor. Ni skulle va två…. Föralltid, förevigt
Min Milton 💛
