Fick en kommentar som jag tyckte va viktig att svara på. Låter kommentatorn vara anonym, men har mejlat X privat och hoppas även personen ser svaret. Här va kommentaren :
jag har följt din blogg sedan du var gravid första gången. och allt som hänt är otroligt sorgligt. och jag rös när jag såg att du blev gravid igen. jag är själv gravid och fick kämpa till tusen för att bli det.
förstår verkligen din sorg, det gör jag. men försök och se det positivt att du nu väntar ditt andra barn, att just du kan få ett barn. många kan inte ens bli gravida. har slutat gå in på din blogg mer och mer för du skriver så mycket negativt. försök och se allt åt de andra hållet. du bär lycka inom dig. förlora ett barn är bland det värsta. men ta vara på de du har i magen nu och gläds åt h*n lite också.
Här är mitt svar jag skrev i mejlet :
Hej!
Ville svara på din kommentar på min blogg!
Va tråkigt att läsa att du anser allt jag skriver negativt om min andra graviditet.
Tyvärr tror jag att för er som inte känner mig att jag framställs som rädd och negativ nu efter allt som hänt.
Jag är otroligt glad, tacksam och lättad över att få chansen att bli mamma till ytligare ett faktiskt barn till. Det var jag första gången och är även nu. Men mitt fullt friska barn dog utanför magen och jag är livrädd denna gång!! I bloggen förmedlar jag mina känslor och tyvärr förföljs jag av en extrem rädsla att förlora även detta barn.
Nu har jag gått över de första oroliga tolv veckorna och börjar faktiskt känna glädje för det lilla livet som kommer. Innan vågade jag inte hoppas… Inte det minsta! För tyvärr likt alla så köpte jag risk för missfall i början.
Jag ber om ursäkt om något jag skrivit fått dig illa till mods för det vill jag verkligen inte. En av mina närmsta vänner efter allt detta som även hon förlorat ett barn hade kämpat 8 år för att ens bli gravid och blev tillslut via IVF. Hon förlorade sin likt mig första son. Nu är dom i kampen att bli gravida igen och jag hade den enorma turen att kunna bli av mig själv vilket är en välsignelse.
Jag har aldrig vart otacksam att ha lätt att bli gravid, när jag såg plusset denna gång släppte en enorm stress! Tänk så hade det inte gått på jätte lång tid? Hur skulle jag kunna vara lika stark som min vän som kämpar om och om igen efter lyckan att få ett barn?
Alla ni som kämpar, blir behandlade med IVF och liknande är starka människor och ni förtjänar all lycka! Hade du känt mig och vetat hur orolig jag varit över att inte ens kunna bli gravid igen så hade du nog förstått att jag är otroligt tacksam över miraklet.
Du väljer helt själv om du vill fortsätta läsa eller inte, men bloggen kommer fortsätta innehålla alla mina tankar och känslor, positiva som negativa.
Stor kram!
Natasha
Natasha.vimedbarn.se
Jag vill avsluta med att skriva till alla mina läsare att jag hoppas ni förstår min rädsla och mina negativa tankar. Jag är enormt glad över det nya livet som finns i mig. Men min blogg,... Det är faktiskt här jag vågar känna, vågar skriva och uttrycka mig och JA!! ja jag förstår att det är mycket negativt nu, men jag önskar att ni kan försöka förstå mig utan att döma. Stort kram!
Skapa en blogg på Vimedbarn.se du också,
klicka här! Och du har väl inte missat topplistorna,
klicka här!
Det är din blogg och du skriver vad du vill på den.jag har precis hittat hit,jag förlorade min son i v38,hans hjärta hade slutat slå.det har bara gått ett par veckor och jag är totalt vilsen vet inte hur vi ska klara det här,han dog i magen och jag fick födda fram honom.den vackraste jag sett.jag tänker på om jag ska våga försöka bli gravid tycker du är modig.mvh
Åh jag förstår din rädsla och det är fullt naturligt att känna så som du känner. Jag har inte läst igenom din blogg nu utan bara kom in på den och såg det här inlägget. Jag väntar tvillingar och är i vecka 32+4 och jag är livrädd att något ska hända någon av dom. Då har har jag inte varit med och det hemska du varit med om utan endast ett missfall tidigare vilket för mig inte var så bara. Det är nog bara sunt att känna rädsla samtidigt som man känner den enorma lyckan! Lycka till med din lilla bebis i magen! 🙂 Kram
Jag har försökt bli gravid sedan dec förra året o inget händer. Så jag förstår hennes tanke. Skulle offra min högra hand eller vad som helst i princip för att få bli gravid.
Njut av denna tid trots rädsla och sorg. All lycka till dig! Skönt att höra att du o bebis kommer bli extra bevakade av läkare/barnmorskor.
När du skrev att du var gravid för andra gången så kände jag enorm glädje, nästan som att det va jag själv som fått plus på stickan.
Du ska INTE INTE känna att du måste försvara dig! Det är DIN blogg, DITT liv och DIN sorg! SJÄLVKLART får du känna och skriva vad du vill och din sorg och bearbetning av vad som hänt er har ingenting att göra med andras liv eller problem eller sorg!! Jag blir jätteledsen när jag läser detta. Du ska inte be någon om ursäkt. KRAM!
Har skrivit här en gång förut och känner verkligen att jag måste skriva igen. Jag har gått igenom två missed abortion innan jag fick min underbara son. Den rädslan jag hade under min tredje graviditet var enorm och även om jag var glad så var jag samtidigt lika rädd och ”negativ” som andra kanske skulle kalla de. Men jag vågade inte hoppas. Min kropp visade inga tecken på att mitt barn inte levde utan detta fick ja reda på vid ultraljud båda tidigare graviditeter och även när jag gick förbi de veckorna som jag fått reda på att jag förlorat mina barn så var jag ändå rädd för jg visste att det är inget man kn ta förgivet. När min son föddes vart jag livrädd för att förlora honom. Min son är nu 1 år och 8 månader. Är så tacksam för att han är här och jag får krama honom, lära han saker, se han utvecklas osv. När jag läste att Milton flugit vidare gick jag in till min son som jag gör varje dag och tittar på när han sover, viskar hur mkt jag älskar honom och pussar han. Jag tänker på Milton och andra som inte fått behålla sin ängel, och tänker på hur tacksam jag ska vara för varje dag och stund jag får dela med honom.
Du ska aldrig känna att du är negativ, att du inte är glad över din bebis i magen för att de vet du att du är! Sen sorg du delar med dig är något som jag uppfattar som positivt, du måste då sörja och kommer få göra de hela livet på olika sätt genom stora dagar i ditt och familjens liv. Han kommer alltid vara med dig! Jag blir så full av kraft att läsa din blogg, även om du är ledsen hur tufft det än låter så kan jag via dig känna hur jag skulle känna om jag förlorade mitt allt, mitt barn. Det gör mig till en mycket bättre förälder! Även alla dina positiv inlägg ger mig mer kraft att vara positiv och vra en bättre förälder för klarar du de så klarar fan jag allt! Var den du är och dölj inte dina känslor någonstans!
Hoppas du förstår vad jg försöker säga men du eller rättare sagt Milton inspirerar mig till att bli den bästa föräldern jag jag vara!
Det nya lilla livet som nu växer inom dig kan på inget sätt ersätta Milton utan blir just ett syskon. Du hanterar din sorg på det sätt som är bäst för dig, ös ur dig allt du vill på din blogg.
Jag som går runt med två fullt friska, levande barn förstår inte att du orkar vidare. Jag hade aldrig velat vara social mer, finnas på Insta, blogga osv.
Du får känna hur mycket posoob/negativa känslor du vill och blogga om dem. Så länge du känner och orkar existera är det mer än nog ♥
KRAM
Du ska inte ens behöva försvara dig till en sån kommentar.
Allt du går igenom är fruktansvärt. Att du går upp ut sängen på morgonen och går igenom vardagen är så oerhört starkt av dig. Att läsa dina tankar i din blogg gör att man själv reflekterar över sitt liv. Passar det inte olika människor så får dem skita i o läsa din blogg. För mig är du en stor inspiration och en stark människa. Jag lider med dig, önskar dig all lycka med din graviditet
När man mist ett barn finns det ALDRIG ALDRIG ett ”men” efter den meningen!! Det finns inget ”men du måste” , ”men du har ju…” etc etc Natashas barn dog!!!! Mitt barn dog!!! Andra barn har dött och tyvärr kommer det hända fler, ovetandes lyckliga förväntansfulla föräldrar. Det finns alltså ingen naiv oskyldiga glädje kvar att luta sig mot. Det finns inga ”det händer aldrig mig” , eftersom det värsta hände, och det går inte att bortse från! Jag vet själv hur det är att kämpa i åratal för att bli gravid, för att sen få skicka det fruktansvärt efterlängtade barnet ner i en grav. Infertilitet är hårt – att se sitt barn lämna denna värld är en helt annan sak, och det går inte att jämföra. Om nån tycker att det blir mycket negativt (vilket är självklart men stämmer dock inte in på denna blogg), så har de valet att inte läsa mer. Vi, däremot, kan inte välja att få tillbaka våra barn.
Glömde lägga till att i en blogg, ens helt egna blogg i den skriver man precis va man vill i. Det e ju ens egen.
Skulle man anpassa sig efter va alla andra tycker o tänker då e det inte en egen blogg längre..
Utan en blogg som finns för att behaga andra, o få dem att må bra men inte sig själv va e det för mening me det?!
Kramar❤️
Du beskriver det så bra! ❤️
Man kan inte jämnföra förlusten av ett barn me de som inte kan få barn eller kämpar me det..
Det e helt olika saker, man blir ju inte gladare för att man kan bli gravid/eller blir gravid snabbt även om man förlorat sitt barn..
Det e ingen tröst, ingen tur det e ingenting. För det enda som betyder något o det enda man vill e att få behålla barnet som inte fick stanna..
Få hålla han/hon en enda gång till..
Få känna närheten..
Lukten..
Ja, allt det där.
Man e negativ hela resan fram till förlossningen, o sen börjar en ny jobbig resa efter det..
Graviditeten e som en bubbla, som man vet kan spricka precis närsom..
Sen när man kommit hem o allt förhoppningsvis gått bra, då e det andningslarm som ska införskaffas med mera för att överhuvudtaget våga andas själv medans man vaka över barnet..
Barnet som man e otroligt rädd för att förlora. Vågar inte lämna bort han/hon någonsin nästan för man e livrädd att de inte har koll, lämna dem hos kompisar i framtiden.. Ja man måste men ångesten o oron o vakandet efter samtalet som man inte vill ska komma, kommer..
Man kanske blir gravid igen, o då kommer det oroliga hemska resan fram till skrik eller inte skrik va tillbaka..
Han/hon skrek, hur länge får vår bebis stanna..
Ja, osv osv.
Det e negativt, det e jobbigt, man går på extra kontroller hela graviditeten för att försöka klara sig igenom den utan att rasa ihop..
Alla har vi det jobbigt på olika sätt, men man ska inte jämnföra.
Att förlora sitt barn, kommer alltid vara en sorg man bär med sig.
En saknad..
Foton på en flicka/pojke som aldrig blir större..
Som kanske aldrig fick fira sin första födelsedag..
En tomhet som inte går att beskriva..
O det hjälper inte hur snabbt man än blir gravid igen eller ej..
Massa kramar❤️
Ja visst blir det negativt ibland, men jag ser det inte som något jobbigt utan är mer imponerad över att du delar med dig! Det är många som inte ens vågar säga eller prata om förluster, och det är en stor styrka att göra det tycker jag.
När vi fick Alva blev världen någon helt annan och lyckan total, och trots att vi verkligen är lyckliga över henne ville vi gärna ha ett syskon. Så när vi blev gravida igen vågade vi knappt hoppas på att lyckan skulle hålla i sig, vilket den då inte Heller gjorde. Efter missfallet var vi båda helt införstådda i att ingenting går enkelt. Därför började vi nog ställa oss in på att Alva skulle bli ensambarn, och då hade vi inte ens väntat jättelänge. När vi så plussade igen trodde vi knappt att det var sant. Rädslan för att det inte skulle klara sig hela vägen ut finns dock hela tiden och även fast vi nu snart är inne i vecka 26 tänker jag på det då och då ibland. Det värsta av allt är att jag är så medveten om att det faktiskt kan gå fel även utanför magen och den rädslan är enorm. Så jag förstår din rädsla, och då även de negativa tankar som finns. Jag hoppas att allt går bra för mig båda så att vi kan njuta av promenader och bebisprat sen 🙂
Jag förstår dig verkligen, det kan många gånger kännas svårt att glädjas över det man har när man förlorat det största i ens liv. Och osäkerheten en graviditet innebär gör inte saken lättare. Detta betyder inte att man inte är lycklig över det nya lilla miraklet (som egentligen inte skulle ha funnits)som är på väg… Snarare tvärt om, då man älskar sin bebis så mycket så växer oron sig större. Men det är en svår situation att anpassa sig till eftersom att ingen förälder ska behöva förlora sitt barn. Jag tycker det är jättefint att du vågar uttrycka alla dina känslor, rädslor, glädjen och sorgen det gör denna blogg är ärlig vilket jag uppskattar. Jag tror inte att du tar något av dina mirakel föregivet. Önskar dig all lycka!