Fick detta från Gina nyss och kände att det var väldigt viktigt att svara direkt.
Hej!
Jag ser att många mammor som förlorat sina barn skriver till dig men du svarar aldrig ? Anser du inte att mammor som förlorat sitt barn i kanske vecka 24 eller dött i magen under veckorna , anser du att det inte är samma sak?? Eller vill du inte ha stödet ifrån andra mammor ?
Lycka till
Självklart är det inte så!! Jag svarar alltid om någon skriver att de förlorat ett barn eller ber om stöd eller hjälp. Jag har även flertal gånger skrivit i min blogg att jag vill att andra mammor/pappor kontaktar mig så jag kan få stödja dom med det jag vet och lärt mig 🙂
Skillnaden dock är att jag alltid svarar till epostadressen personen angivit med kontaktinformation till mig, fb/mobilnummer osv för jag vill kunna skriva privat med dessa. Detta är min blogg och det är inte alltid man vill dela sin historia med världen. Så utav ren respekt svarar jag aldrig öppet 🙂
För mig har man inte förlorat ett barn vid missfall (innan vecka 12), men man har förlorat en möjlighet och chansen till just DET barnet, vilket också är en hemsk och tråkig upplevelse. Men det har inte hunnit bli ett ”barn”.
Min ”gräns” går nog efter rutinultraljudet som brukar vara kring vecka 18. Då har du fått se vad som faktiskt är ett barn, händer, fötter, tår & fingrar. Vissa får redan då vidriga besked så som att deras lilla är såpass sjuk att de aldrig kommer klara en graviditet/livet utanför magen … kromosomfel, hjärtfel osv som är såpass ”grava” att man måste avsluta en graviditet. Du måste trots rätt tidigt gången föda ett barn natuligt och för mig är det en förlust av ett barn.
Alla ser saker på olika sätt, vissa anser sig själva förlorat ett barn efter ett missfall i vecka 5,och andra tycker inte man förlorat ett barn i vecka 24 precis som du skriver! alla känner vi och tycker vi olika … och så kommer det alltid vara . Det här är vad jag tycker 🙂 Jag hoppas ingen blir stött utav det jag skrivit här då det är min syn, och jag respekterar alla era olika känslor och tankar kring detta.
Nu har jag samlat mod till att läsa din blogg lite noggrannare och läst vad som hände när din lilla pojke blev till en vacker ängel. Jag vill bara säga att jag beundrar dig som orkar leva vidare efter något så hemskt. Starkt! Och att du nu blivit gravid igen är underbart! Även om du inte vågar ta ut något i förskott och även om den lilla du har i magen aldrig kan ta Miltons plats.
Du är stark! Kram